Alltså jag kom ihåg det så tydligt fortfarande, hur jag satte tidsgränser i mitt huvud. Om vi inte hade lyckats med IVF efter tredje försöket skulle vi dra igång med adoptionprocessen på riktigt (i detta läge hade vi redan gått med i två adoptionsorganisationer men inte mer än som medlemmar). Jag googlade runt som en galning för att se hur lång tid alla steg rimligen kunde ta och räknade ut att år 2020 borde vi åtminstone vara föräldrar.
Bara att ordet förälder och mig själv fick leva i samma tanke gjorde det på något sätt mer drägligt. Jag kanske trots allt skulle få bli mamma någon gång i framtiden.
Så tänkte jag då när jag lät framtiden slå rot. Ljuset brinner idag för dagen som fick bli.
familjenoe 