Jag kan nästan känna lukterna genom tågfönstret
Så romantiserande men ändå… hemma
Skogarna, bergen, havet, snön: Allt som format mig till den jag är i dag
Det orubbliga och lugnet i mig, det gedigna i enkelheten
Minnerna strömmar genom mig samtidigt som landskapet rusar förbi och bort från mig
Jag tänker på mormor och morfar och kojor under bord. Jag tänker på farmor och farfar och honung på kex
Jag tänker på mina barn och alla kojor som vill byggas och alla kex som vill ätas
Snart känner jag inte igen skogarna där utanför. Snart blir de till öppna landskap som aldrig verkar ta slut
Det finns minnen att skapa där också, jag vet det
Men det finns något magiskt med platsen jag så länge kallat hemma
fortfarande till viss del gör
och det är inte skogarna och bergen, utan tryggheten
Det orubbliga och det enkla med ett ställe där jag alltid är älskad
Hur mycket som än skulle rasa omkring mig
