Orubblig

Jag kan nästan känna lukterna genom tågfönstret

Så romantiserande men ändå… hemma

Skogarna, bergen, havet, snön: Allt som format mig till den jag är i dag

Det orubbliga och lugnet i mig, det gedigna i enkelheten

Minnerna strömmar genom mig samtidigt som landskapet rusar förbi och bort från mig

Jag tänker på mormor och morfar och kojor under bord. Jag tänker på farmor och farfar och honung på kex

Jag tänker på mina barn och alla kojor som vill byggas och alla kex som vill ätas

Snart känner jag inte igen skogarna där utanför. Snart blir de till öppna landskap som aldrig verkar ta slut

Det finns minnen att skapa där också, jag vet det

Men det finns något magiskt med platsen jag så länge kallat hemma

fortfarande till viss del gör

och det är inte skogarna och bergen, utan tryggheten

Det orubbliga och det enkla med ett ställe där jag alltid är älskad

Hur mycket som än skulle rasa omkring mig