Lucka 16: Valet jag aldrig haft

Mina barn.

Aldrig har jag haft så lite kontroll över min livssituation som under min och M:s resa mot våra barn. Och jag insåg rätt tidigt att det inte var en självklarhet att jag skulle få bli mamma. Vi må ha tagit valet, mer än en gång, att kämpa för att få bli föräldrar men i slutändan var det livet som bestämde hur det skulle bli. Som så många andra gånger.

När jag tittar tillbaka på vår resa är det framförallt vissa händelser som sticker ut.

Det positiva graviditetstestet den där decemberdagen för fyra år sedan. Hur lycklig jag fick vara i någon vecka, hur världen blev något mer än vad den varit.

Jag vill bara sjunga ut min glädje för allt får inte plats där inne. Sjunga tills jag svävar av lycka.

Att berätta, på självaste julafton, för M att jag nog håller på att blöda ut det finaste vi någonsin gjort tillsammans.

Att efter veckor av blödningar få veta om att jag ändå är gravid, fast på fel ställe. Om att behöva operera bort sitt mirakel tillsammans med en del av själva fortplantningsmekanismen. Om en rädsla som bara nästan är större än längtan. Och att falla och stoppa fallet när fram är den enda vägen.

Jag är så jävla rädd att jag inte ska sluta att falla. Det är som om det inte finns en botten på mina känslor längre. Och jag skriver för att jag inte ska drunkna, försvinna i alla känslor. Hur ska jag kunna börja klättra uppåt igen när jag inte vet hur jag ska sluta falla?

Ungefär ett år senare, i februari 2016, skrev jag, helt ovetandes om att det hade börjat växa ett nytt liv inuti mig, följande:

Jag vet hur lätt det kan vara att stänga av och pausa livet med motiveringen att det bara är för ett litet tag även fast jag inte vet hur lång tid det gäller egentligen. Och jag vet hur svårt det kan vara att starta upp livet igen, att börja leva, trots att det inte blivit något barn eller ens antydan till graviditet, för allt känns så blekt i jämförelse med hur livet hade kunnat varit om du inte hade stått i vägen kära barnlöshet.

Att sedan bära mina barn är något av det finaste jag gjort men absolut också något av det mest skrämmande. De där besöken på gynakuten, blödandes och helt säker på att det tog slut där och då igen. Ibland är man verkligen extra liten inför livet.

Det är som att all smärta har krävt så mycket rum i mitt hjärta att det har vuxit och att all den plats som
nu fylls upp av jobbiga känslor och sorg kommer att fyllas av kärlek till dig, älskade barn, när du väl kommer till oss.

Och så blev det. Hjärtat har sen dess vuxit, fyllts på och svämmat över med mer kärlek än jag någonsin trodde var möjligt.

Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s