Det ni inte får se

Jag älskar att skriva. Det ger mig ett lugn, ett sätt att sortera mina känslor. Komma underfund med hur jag ska förhålla mig till livet just nu. Det får mig att befästa för mig själv vem jag är och varför det känns som det gör just nu.

Jag tycker om att skriva andra texter också. Inledande texten till min avhandling var nog det roligaste jag gjorde under min tid som doktorand. Men det är annorlunda med texter som ska bedömas. De följs alltid åt av kraven. Och egentligen tycker jag om krav. Att få känna den där klara målsättningen och veta att det jag gör på något sätt har en mening om så bara för att bedömas. Men… allt sedan jag började drömma om egna barn och en mysig liten familj har jag också börjat att drömma om det kravlösa. Att bara kunna släppa saker för att det finns något som är viktigare. Och nu finns det något viktigare. Det finns två små människor i mitt liv som betyder mer än allt det andra. Men det som har hänt är bara att kraven har lagts ovanpå kraven som redan fanns. För att jag inte riktigt kan släppa taget. Inte för att jag vill visa mig stark utan mer för att jag är livrädd för att visa mig svag. Jag jämför mig ständigt med andra men sällan med samma person. Istället plockar jag den bästa föräldern jag vet, en annan får representera den bästa medmänniskan, en tredje den roligaste, en fjärde den bästa på sitt jobb och så vidare. Och på så sätt blir jag alltid lite sämre än alla andra i mina ögon.

Att sätta ord på mina känslor är för mig att kunna göra något åt dem. Komma till insikt. Förändra. Låta vara. Släppa. Därför älskar jag att skriva.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s