Björnmamman (?)

Tre dagar in på inskolningen så hälsade sjukdomen på. Fram till i eftermiddags har det varit jobbigt för att det är jobbigt att se sitt barn sjukt. I eftermiddags blev det dock ännu jobbigare när Oliver fick hög feber som inte ville gå ner trots Alvedon. Jag har aldrig sett honom så medtagen och för min del rullade den stora oron in. Den där som får det att göra fysiskt ont i magen. Att se sitt barn sjukt och känna sig hjälplös.. långt ifrån björnmamman som får superkrafter som gör att hon kan lyfta bilar från sitt barn. Och vad spelar det för roll att man kan lyfta bilar när det inte får ens barn att bli bättre? När man bara kan sitta bredvid och vänta på att hans lilla kropp, och i det här fallet värktabletterna, ska kämpa mot stora farliga världen. Useless.

Efter några samtal till bland annat sjukvårdsupplysningen, en promenad till apoteket för inhandlade av Ipren, intagning av Ipren, lite sömn och en väldans massa mamma-magont så gick febern ner. För det var ju bara en vanlig feberförkylning. Men det är ju mitt älskade barn. Och hur ska jag någonsin kunna förlika mig med tanken att det finns saker jag inte kan rädda dig ifrån? Jag antar att jag aldrig kommer göra det, för det finns ju bara en sak att göra egentligen – försöka. Alltid, alltid försöka vara den där björnmamman.

Apropå mammor och sånt så har det varit smått identitetskris hos denna mamma. Ska utföra min lärarpraktik i höst och min man kommer därför vara föräldraledig med vår älskade Saga. Och jag slåss så med mina (samhällets?) känslor att jag å ena sidan borde vara hemma med henne för hon är ju inte ens ett halvår än och å andra sidan att det här är det bästa för vår familj. Att jag hinner bli klar ett år tidigare med min utbildning och att vi kan få känna oss tryggare inför framtiden. Hon kommer ju vara hemma med sin pappa, han är ju precis lika mycket förälder till våra barn som jag är. Sen kommer det självklart kännas tungt, men det antar jag att det gör vare sig man är mamma eller pappa. Att inte vara med under veckodagarna och få se allt som händer i sånt rasande tempo. På ett annat plan ska det bli skönt att få vara bara jag under några timmar varje dag. Det känns som att det var längesedan. Inte för att jag inte trivs att vara mamma, det är på riktigt det bästa med mitt liv. Men jag var ju också någon innan, hon är ju fortfarande mig fast så mycket rikare. Och hon behöver få fortsätta finnas för att jag ska kunna vara den bästa mamman jag kan.

En reaktion på ”Björnmamman (?)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s