Det lunkar på

Att vara gravid och att föda fram sina barn är absolut något av de mäktigaste upplevelserna jag varit med om. Men att ha sina barn här hos sig slår det med hästlängder. Man ska aldrig säga aldrig men jag känner mig klar med att vara gravid.

Det är så skönt att kunna dricka vatten igen utan att behöva hålla sig nära en toalett. Att kunna gå och stå utan att det gör ont, att känna att jag kan träna upp kroppen istället för att den bara klarar mindre och mindre belastning. Men framförallt att slippa fundera på när jag kände bäbisen inne i magen senast, att slippa den där isande känslan innan jag får den där underbara sparken – livstecknet.

Och nu är hon 2 veckor. Jag trodde kaoset skulle bryta loss men än så länge är det snarare tvärtom. Än så länge så är det mindre kaos nu än när jag var gravid. Saga verkar vara en nöjd liten människa. Äter, sover och bajsar. Skriker inte ofta, nästan bara när hon får för mycket mat för snabbt och får lite ont i magen.

Att både jag och M är hemma är nog ett av de bästa beslut vi tagit. Oliver behöver framförallt det. Behöver en famn att krypa upp hos när lillasyster snor för mycket uppmärksamhet. Det är mycket utåtagerande från honom i form av att kasta saker, bita mamma eller pappa och skrika. Får hela tiden påminna mig själv om att se det från hans perspektiv för det är så lätt att bli frustrerad. Men när jag tänker efter beror frustrationen mest på att jag känner mig misslyckad som mamma. Har jag inte lyckats bättre än såhär?

Överlag så inser jag att det är nu det svåra börjar, det är nu jag och M ska lyckas uppfostra en (snart två) individer till bra människor. Visst har man påverkan på bäbisars utveckling också men det handlar mest om att hålla dem levande och nöjda. Om prestationsångesten har varit hög hittills, vad kommer i så fall att hända med den nu och framöver? Lägg på det allt man inte kan styra över. Hur lyckas egentligen någon med det superuppdraget? Hur gjorde mina föräldrar? Jag vet inte. Det viktigaste måste ändå vara att man älskar varandra.

2 reaktioner på ”Det lunkar på

  1. Känner igen frustrationen. Våra flickor puttas, slår och kastar saker mest hela tiden. Pratade med förskolan om det och de sa att så är det med 1 1/2 åringar. Det gäller bara att visa vad som är rätt. De säger ”stop” på förskolan och distraherar barnen m ngt annat. Lätt va? 😉 Jag var så arg så jag skrek takt ut igår. Sen fick jag dåligt samvete…

    Stort grattis till er lilla flicka ❤️❤️

    Gilla

    • Ja det låter så lätt att bara säga ifrån och avleda – om han bara hade lyssnat, hehe. Antar att det bara är att truga på. Tack för grattishälsningen ❤

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s