Bland skrik och tårar

Jag har nog aldrig känt mig så otillräcklig i hela mitt liv som just nu. Oliver som knappt skrek något alls de första månaderna, mer än när det verkligen var något han ville säga som vi missat, har nu börjat något av ett skrikmaraton några gånger per dag. Allt liksom krockade, jag började introducera mjölk igen i min kost, vi var på resande fot, han kanske eventuellt befinner sig i någon utvecklingsfas och nu är han dessutom förkyld. Så när jag lyckas vara en rationellt tänkande person så förstår ju jag att hans skrik antagligen beror på något av detta eller en kombination av ovan anledningar. Det är bara det att det inte alltid är lätt att vara en rationellt tänkande person när sömnfattiga nätter byggs på varandra (är det verkligen möjligt att jag inte sovit en hel natt på drygt 4 månader?). I min hjärna så har jag fått för mig att det är mitt fel att han skriker, att jag inte har gjort honom trygg nog. Jag har missat något väsentligt råd bland alla miljoner där ute på internet. ”Plocka alltid upp ditt skrikande barn – du kan inte skämma bort hen med för mycket kärlek. Kärlek leder till trygga barn med bra självkänsla”. Ja, men om barnet fortsätter skrika då? Har jag inte kärlek nog så det räcker då? Och när han skriker som mest och jag inte lyckas trösta honom så får jag för mig att jag har förstört hans liv för han är otrygg nu och hur ska jag då någonsin lyckas uppfostra honom när det blir dags för det. Och i de stunderna blir jag så arg och besviken på mig själv. Och frustrerad på Oliver för att inget verkar hjälpa. Och då blir jag ännu argare på mig själv, hur kan jag ens känna någon uns av frustration mot Oliver? Han är ju mitt allt och han skriker ju inte för att jävlas. Hur blev jag en sån här dålig mamma helt plötsligt?

Sen efter att burit runt på honom och sjungit vad som känns som tusen repetitioner av videvisan så somnar han äntligen. Och när han vaknar så ler han mot mig och i hans ögon ser jag att vad än som gnagt sig fast i min hjärna från diverse internetforum eller liknande så älskar han mig. Min älskade son. Och han behöver mig, mig och sin pappa. Och så länge vi är där för honom så kommer det nog att bli rätt. Det behöver inte vara svårare än så.

Det är bara väldigt svårt att komma ihåg det när hjärtat går i tusen bitar av vad som just då verkar vara otrösterliga tårar.

 

Annonser

3 reaktioner på ”Bland skrik och tårar

  1. Jupp. Känner igen! ❤🙈
    Har haft flera veckor där T bara vill sova i min famn på natten och har gråtit hysteriskt vid vid varje kvällsläggning och vid läggningen efter alla nattamningarna. Men han får inte samsova! Sedan somnar han av utmattning i sin spjälsäng.
    På morgonen när det är dags vakna och gå upp så strålar hans ögon av kärlek och ett stort leende möter mig.
    Det börjar bli bättre nu på nätterna, men han har gått från att amma var 3-4 timme till att vilja amma varannan timme. Kämpigt! Men det är ju bara utvecklingsfas, som du skriver. ❤
    Håll ut!

    Gilla

    • Oj, låter tufft med varannan timme under nätterna. Som tur är så är det ju bara under en begränsad tid. Och när man får det där underbara leendet så glömmer man allt jobbigt för ett tag ❤

      Gilla

      • Ja, sömnen blir alldeles koko. Utvecklingsfas och antagligen en tillväxtfas också. Då blir man nog extra hungrig.
        Bara att rida ut denna period.
        Och ja.. leendet får mig att smälta 😍

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s