Att räcka till

Nyss hemkommen från BVC, lillen går upp som han ska och väger nu hela 4865 g och är 58 cm lång, inte illa för en imorgon 4-veckor gammal Oliver. Jag är lika nervös varje gång vi ska väga honom, för tänk om han inte har gått upp som han ska? Tänk om jag har gjort något fel? Jag har ju hela tiden vetat att ett barn betyder ansvar över ett helt nytt underbart liv, men jag har liksom aldrig riktigt förstått hur svårt det är att ta in att det kan bli fel trots att jag gör mitt allra bästa. Och hur svårt det är att inte veta om jag gör rätt eller inte. Så när vågen visar plus så andas jag ut för ett tag. Mitt bästa räckte den här gången. De här känslorna kommer fram även när det gäller andra saker än amning. När han sovit ett tag kan jag bli orolig att jag inte är tillräckligt närvarande hos honom, att han sover för att jag inte är där och pratar, leker, sjunger eller läser för honom så han utvecklas som han ska. Eller tvärtom när han inte sovit på ett bra tag kan jag bli orolig över det. Den sansade och rationella människan i mig vet att någonstans får det räcka med att göra sitt bästa. Men mamman i mig vill göra allt rätt och ibland känns det som att jag inte räcker till. För han förtjänar det allra bästa och ibland gråter jag bara av att se på honom för att kärleken till honom blir så stor att den svämmar över. Jag är så stolt över honom att jag ibland bara vill skrika till hela världen: Titta här, det här är min son och han är bäst i världen! Och när prestationsångesten har lagt sig lite så är jag faktiskt stolt över mig själv också, att jag har varit med och skapat något så fantastiskt. Burit på honom i 9 månader och sedan förlöst honom, matat och tröstat och älskat honom. Och i de stunderna så känner jag mig stark, som att jag kan klara vad som helst. Och med en stor portion tålamod och ”leva i stunden”-attityd så tror jag faktiskt att jag i alla fall nästan kan göra det – klara vad som helst. Det är lite som under förlossningen, liksom en värk i taget och bara följa med. Nu är det en dag i taget och bara följa med Olivers rytm och inte tänka så mycket på när jag nästa gång kommer få sova en hel natt, utan bara njuta av att vår tid tillsammans. Och inse att ibland går hjärtat sönder lite när han skriker otröstligt men att det också svämmar över ibland när han ser på mig med de där stora ögonen och ger ifrån sig världens gulligaste leende.

Tänk att vi har alla dessa dagar att bara lära känna varandra mer och mer.

Annonser

3 reaktioner på ”Att räcka till

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s