Brev från ett år sedan

Den 3:e november damp det ner ett mail i inkorgen, från mig själv för ett år sedan. Nästan precis ett år innan Oliver föddes.

”Tänk att ett år har gått. Jag har så många frågor.

Hur var bröllopet? Är jag doktor nu? Har jag hittat ett nytt jobb? Bor vi kvar i Malmö? Men framförallt: Är jag gravid? Har jag ett barn? Har vi börjat med IVF? Och i så fall hur var det? Är jag stark nog?

Men nej. Förresten. Jag vill inte alls veta alla de där sakerna. Sådana livsavgörande saker ska upplevas. Inte något som någon annan (även om det skulle vara jag) ska berätta. Det är sådana saker som får en att växa. Utvecklas.

Istället vill jag berätta lite om hur det är med mig just nu. Det är ju så lätt att glömma när livet traskar på. Jag är just nu på äl+10 på mitt 14e försök tror jag det blir. Jag har hittat ett lugn nu. Jag har börjat andas igen och vinner små segrar lite då och då. Idag vann jag en när jag tillät mig själv att dricka en kopp kaffe 🙂 Ja, jag vet, helt crazy. Långt ifrån hon-den-där-tjejen-i-filmen-som-blev-lite-illamående-och-helt-plötsligt-var-gravid-och-fattade-ingenting, men idag så var jag ett steg längre ifrån hon-den-där-som-dokumenterar-varje-känsla-i-kroppen-som-visserligen-kan-vara-vad-som-helst-men-just-nu-trots-allt-kanske-kan-betyda-ja-du-vet. Jag hoppas fortfarande, inte bara för att det inte går att låta bli, utan för att jag faktiskt tycker det finns något fint med det.

Och är det en sak jag verkligen, verkligen vill säga till dig så är det: sluta aldrig att hoppas. Kanske ligger du på botten just nu, kanske är du på väg ner, kanske är du på väg upp eller kanske är du på toppen. Var du än är, snälla, snälla, sluta inte att hoppas. Det spelar ingen roll vad du hoppas på för det kan bara du, innerst inne, veta vad det är. Och jag vet, hoppet kan ibland kännas så naivt. Men det är också så oskyldigt, så rent och så sant. Hoppet är dig i din sanna form och det är där du kan hitta din styrka.

Jag vet att det kommer sluta lyckligt för oss, jag vet inte bara hur än. Just nu hoppas jag på en till familjemedlem, vad hoppas du på?”

Jag började nästan att gråta när jag läste det. Ville kunna åka tillbaka och trösta mig själv, säga till mig själv att jag fan är den starkaste personen någonsin och att det inte är tomma ord det där med lyckliga slut.

För nu sitter jag ju här med min älskade son. Han är 3 veckor idag och dagarna verkligen flyter ihop. Vi lär känna varandra mer och mer för varje dag och jag vill tro att amningen fungerar bättre och bättre. Sömnbristen är inte alls så farlig som jag trodde den skulle bli vilken antagligen beror på att han sover ca 3 timmar i streck under nätterna mellan amningarna. Min kropp återhämtar sig långsamt, gravidkilona har bara runnit av mig men det känns att bäckenbottenmusklerna är påverkade. Så jag roar mig med barnvagnspromenader, mammamage- och knipövningar i väntan och längtan på att sätta igång med lite mer riktig träning. Vem hade kunnat tro att jag som inte ens är speciellt förtjust i löpning skulle drömma om det på nätterna. Ser också fram emot att kunna ta med Oliver på mamma-barn gympa, hoppas det fungerar efter nyår. Det är ju det där med att han nästan alltid är hungrig och jag är så osäker på var det är ”okej” att amma.

Apropå en hungrig Oliver så är det precis det han är nu. Dags för amning alltså (som inte alltid är mysstunder kan jag tala om, men de gånger då det går bra och han avslutar amningen med att ligga i min famn och le nöjt, de gångerna väger upp för alla gånger som avslutas med magont, gråt och onda mamma-bröstvårtor).