Uncharted territory

Ja, där befinner jag mig just nu, och jag har svårt att sortera ut mina känslor. Djupt inne i mig är jag överlycklig men sen har jag lagt på mig lager efter lager av bedövning i form av ”ta inte ut något i förskott”. Och utanpå det lagret ligger något tungt som trycker ner alla andra lager, något som hela tiden viskar ”känns det lika mycket som igår? Gör det ont där det inte får? Är det över innan det knappt hann börja?” Och jag känner mig så fruktansvärt otacksam.

Försöker resonera med mig själv. Jag kan inte göra något nu (har jag någonsin kunnat i den här processen?). De allra flesta graviditeterna går bra och skulle inte vår göra det så vet jag att vi överlever. Men där är vi inte alltså nu, så det är dags att sluta leva som om jag vore där. Just nu idag, har jag precis gått in i vecka 6 och nästa tisdag är det dags för ett tidigt ultraljud. Och jag är världens lyckligaste, bara lite livrädd.