Känslorus

Det är nästan så jag inte vågar skriva något här, jinxfaktorn känns skyhög (ibland undrar jag om jag verkligen är en rationellt tänkande person). Men det känns så konstigt att inte skriva när mina känslor håller på att bubbla över, åt alla håll.

Jag är gravid! 2-3 veckor stod det på testet imorse! Det är så blandade känslor just nu, den här dagen har varit målet i ett (för mig) långt, långt lopp så himla länge. Och nu står jag här. Inser såklart att det är långt kvar att springa, att i stort sätt allt kan hända. Och jag kan inte göra något annat än att följa med, ta en dag i taget och hoppas av hela mitt hjärta att det kommer att gå vägen denna gång. Förra gången jag var här så kändes det annorlunda. Det var eufori och en lättnad över att det gått rätt snabbt ändå. Nu vet jag vad det kostat att ta sig hit och jag är livrädd för att kastas tillbaka och behöva börja om från början. Samtidigt som jag är så otroligt tacksam över att vara här. Ena sekunden är tankarna på framtiden; på namnförslag, vagntyper, föräldraledighet och hur underbart det ska bli att bli mamma (shit, jag ska bli mamma!). Nästa sekund är de på ett mörkare ställe där det inte gick den här gången heller. Samtidigt som det är nya känslor så liknar de ändå de känslorna jag har haft sen sommaren 2014, de är bara lite verkligare. Det som har hjälpt ”jag-kommer-aldrig-att-bli-mamma”-ångesten innan är att ta ett steg tillbaka, tänka att det kommer att lösa sig tillslut, jag vet kanske inte hur och när, men jag måste tro på att det kommer att bli bra. Tänker att det är så jag ska försöka att förhålla mig till allt nu också. Det kommer att bli bra. Nångång. Tillslut.