Tunga steg framåt

Det är konstigt hur mycket jag har längtat efter att få första läkarbesöket inför IVF spikat och nu när vi fått det så blev allt helt plötsligt så outhärdligt. Helt plötsligt så orkar jag inte vänta en dag till, jag vill dit nu. Eller ännu hellre, jag vill inte dit alls, jag vill vara som alla andra jag känner och aldrig behöva oroa mig över att aldrig få bli förälder. Jag vill också kunna säga: ”Nu är det dags för ett barn” och sedan stå där någon månad senare gravid. Jag vill inte vara undantaget; hon som folk ser och tänker ”Undrar hur det är att inte kunna bli gravid, det måste vara jobbigt, tur att det inte är mitt problem”. Jag är less på att vara avundsjuk på varenda kotte som har barn. Jag är less på att vara less på att höra alla prata om hur lite de sover och hur snoriga, trotsiga, lekfulla, gulliga och helt underbara deras barn är. Jag är så, så less för jag vill så gärna förstå hur det är.

Jag vet inte om de här känslorna kom för att jag är i min ”nere”-period som jag brukar befinna mig i några dagar i månaden eller om det bara blev så verkligt nu. Jag är inte bara ofrivilligt barnlös idag, jag kommer vara det för alltid. Även om vi en dag får barn, så kommer det med högsta sannolikhet förbli ett stort, stort projekt att bli med barn igen. Ett nytt berg att klättra över.

Det är bara så det är. Och jag kan vara hur arg och ledsen som helst över det och det kommer fortfarande att vara så. Det enda jag kan göra är att försöka ta ett berg i taget och den 1a mars kommer jag vara högre upp på det berget än jag varit tidigare. Jag antar att det finns något vackert i kampen också om jag väljer att se på helheten.