Tunga steg framåt

Det är konstigt hur mycket jag har längtat efter att få första läkarbesöket inför IVF spikat och nu när vi fått det så blev allt helt plötsligt så outhärdligt. Helt plötsligt så orkar jag inte vänta en dag till, jag vill dit nu. Eller ännu hellre, jag vill inte dit alls, jag vill vara som alla andra jag känner och aldrig behöva oroa mig över att aldrig få bli förälder. Jag vill också kunna säga: ”Nu är det dags för ett barn” och sedan stå där någon månad senare gravid. Jag vill inte vara undantaget; hon som folk ser och tänker ”Undrar hur det är att inte kunna bli gravid, det måste vara jobbigt, tur att det inte är mitt problem”. Jag är less på att vara avundsjuk på varenda kotte som har barn. Jag är less på att vara less på att höra alla prata om hur lite de sover och hur snoriga, trotsiga, lekfulla, gulliga och helt underbara deras barn är. Jag är så, så less för jag vill så gärna förstå hur det är.

Jag vet inte om de här känslorna kom för att jag är i min ”nere”-period som jag brukar befinna mig i några dagar i månaden eller om det bara blev så verkligt nu. Jag är inte bara ofrivilligt barnlös idag, jag kommer vara det för alltid. Även om vi en dag får barn, så kommer det med högsta sannolikhet förbli ett stort, stort projekt att bli med barn igen. Ett nytt berg att klättra över.

Det är bara så det är. Och jag kan vara hur arg och ledsen som helst över det och det kommer fortfarande att vara så. Det enda jag kan göra är att försöka ta ett berg i taget och den 1a mars kommer jag vara högre upp på det berget än jag varit tidigare. Jag antar att det finns något vackert i kampen också om jag väljer att se på helheten.

Annonser

9 reaktioner på ”Tunga steg framåt

  1. Nä, man vill verkligen inte vara en av dom. Det är så orättvist, otroligt jobbigt och helt utom min/din/någons kontrol! Så jävulskt frustrerande! Förstår och känner med dig, helt och hållet!

    Vissa dagar kan man se på det hela med lite ”mildare” ögon och tänka att man kommer få hjälp, det kommer lösa sig… men vissa dagar vill man bara skrika rakt ut och storböla!!!!

    1 mars.. då kan vi räkna ner och se fram emot den dagen tillsammans!
    1 mars ska min man in och lämna nytt spermaprov.. Då vet vi hur de ser på vår framtid med gemensamt barn… om den finns.

    Vi får peppa varann att hålla tankarna så positiva som dom går! 💕
    Kram 💕

    Gilla

    • Ja, idag är verkligen en skrika-rakt-ut-dag, bara det att jag inte skriker rakt ut, mest bara skulle vilja göra det. Så extra stort tack för dina ord, de får mig att känna mig lite mindre ensam och lite mer positiv till det hela ❤ Nu räknar vi ner tillsammans 🙂 Kram!

      Gilla

      • Jag är inte heller någon som skriker rakt ut (fast jag egentligen hade velat det) utan håller istället det mesta inom mig… men jag tycker att bloggen funkar ganska bra som en plattform att få ”skrika” från! Dessutom så känner jag (som du) att det är skönt att höra att det är andra som förstår och går/har gått igenom samma själva!
        Det är som du skriver, man känner sig mindre ensam!

        Kram

        Liked by 1 person

  2. Du sätter huvudet på spiken – precis så känner jag också mellan varven och hur outhärdlig är inte denna väntan, eviga väntan! Det är nog väntan jag gråtit mest över. Skickar styrkekramar!

    Liked by 1 person

    • Ja jag hoppas verkligen det är vår tur nu 🙂 vi ska gifta oss i april så vi räknar inte med att sätta igång behandlingen förrän efter det. Hoppas att vi kan sätta igång direkt efter bröllopet. Hoppas du också snart får din kallelse, så jobbigt att behöva vänta. Inget jag iaf blir bättre på med tiden.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s