De ensammas klubb

De vanligaste samtalsämnena runt lunchbordet på mitt jobb handlar om barn. Det är inte så konstigt alls, jag kan till och med tycka det är mysigt att sitta och lyssna på deras vardagshistorier så länge jag inte behöver säga något. För jag har ingenting att säga. Ibland så skulle jag vilja klaga över att jag inte heller fick någon sömn inatt för det var så tyst och absolut ingen skrek efter min uppmärksamhet eller behövde mig alls. Och ibland skulle jag vilja klaga över all överflöd av egentid jag har, för ibland blir jag så urbota less på att umgås med mig själv och min längtan efter någon som slukar upp min egentid. Ibland nämner de sin oro över det dyrbaraste de har och jag kan inte låta bli att tänka på min oro över att aldrig komma dit. Och precis som de runt lunchbordet så är jag inte ute efter att folk ska tycka synd om mig, jag vill bara att någon ska säga ”Ja, jag har inte heller sovit något inatt!” Och så formas det där bandet, vi förstår varandra, vi är med i samma klubb och vi är INTE ENSAMMA.

Men jag fortsätter att sitta tyst och betrakta deras gemenskap, kanske är det någon annan som också gör det. Men vi förblir tysta, vi bildar ingen klubb och vi är ensamma.

Annonser

3 reaktioner på ”De ensammas klubb

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s