Om att närma sig 30

”Åh, jag kom ihåg när jag och pappa fyllde 30 år. Det var samma år som vi gifte oss, det blev mycket fester det året. Ungefär samma situation som ni är i.”

”Nej, inte riktigt”

Nej. Just det, det saknas ju något – någon.

Det här med att fylla 30, det är ju egentligen inte så märkvärdigt. Men ändå, natten mellan man som 29-åring går och lägger sig för att sedan vakna upp som 30, natten då man åldras fortare än någonsin, i alla fall mycket mer än natten mellan 29 år och 355 dagar och 29 år och 356 dagar. Sedan ska där bara finnas en förklaring till varför man inte har blivit vuxen på riktigt än, frågor med glimten i ögat ska ställas och pikar ska kastas som aldrig förr.

”Men herregud, ni har ju varit tillsammans i en evighet nu och ni blir ju inte direkt yngre (*blink, blink*). Är det inte dags att bli tjockis, på smällen, stoppa in bullen i ugnen – är det inte dags att skaffa barn?!”

Jo, det tycker vi också. Men jag och M kan inte ”skaffa” barn bara sådär, vi hoppas, ber, håller alla tummar vi kan, blir smått galna, hoppas lite till och sen så kanske, kanske kommer vi också få uppleva ett mirakel.

Så det är med vemod jag närmar mig mina 30 år. Tänker att jag borde fira det för att göra något bra av eländet, men har liksom inte ork att planera ihop något.

Dagens positiva är att mensen är över och jag har en ny plan för att ta mig igenom ytterligare en cykel. Jag ska lära mig att slappna av fysiskt. Så tänker jag att lugnet kommer följa med sådär bara på köpet och det kan ju inte vara något dåligt i dessa väntetider.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s